Å hemma igen

Blä vilken jobbig dag!!
Idag va de 2 tjejer som sa tack o adjö.
En för att hennes tid var klar, och den andra för att hon gav upp....
Kändes fruktansvärt jobbigt eftersom en av tjejerna hade jag kommit
hiskeligt nära och är en av de finaste tjejer jag träffat.
Önskar dom båda självklart all lycka, men de är nog bara en
av dom som jag kommer fortsätta umgås med.
Så hur som helst så har man väll fällt en tår eller två.
Och de kändes faktist riktigt bra eftersom jag som inte brukar
kunna gråta vid sånna här tillfällen vare sig jag vill eller inte.

Annars så har veckan gått bra.
Har stabiliserat min vikt och ska därför sluta väga mig.
Känns lite si så där. Nog för att ja faktist känner mig ganska
nöjd att de landade här och inte 117 kg mer.
Men de känns på nått sätt ändå jobbigt och ja känner att jag
inte ritkigt kan lita på att ja stannar här iallafall...
Men jag kan nog faktist säga att jag känner mig ganska normal nu
iallafall. Alltså kroppsmässigt.

De som stör mig är mest bara att ja tror att alla ska se sån

skillnad och att folk ska börja jämföra en med hur man såg

ut innan. Precis som jag själv gör. Och då är ja rädd att alla

ska jämföra på samma negativa sätt som jag gör just nu.

Och sen är jag livrädd för att folk ska börja lägga någon

för dom snälla komplimanger men för mig bara

plumpa komentarer om att: Åhh så fin du ser ut.

Du ser så mycket kvinligare/ fylligare/formigare/kurvigare ut!!

Nä, håll dom inne tills jag är helt ok i huve och tills

jag landat i de här. För dom orden är så jävla luddiga

och går att göra om i ens huve till något jäkligt negativt.


Tror på mig själv mycket mer nu och vågar faktist vara ensammen lite mera.

De känns faktist som en enorm trygghet! Fast de är inte så lätt alltid bara...


Komenaren här nyss vet ja som inte riktigt alls vad jag ska svara på.

Tycker att en sån komentar kanske man kan ta lite så där mer till

mig direkt och inte här annonymt. Men tydligen är de ju någon som

inte känner mig ordentligt, och då därför tänker ja inte reflektera något mer

om den heller. Sorry...

Nä nu tänkte ja lägga mig ner i min säga och bre ut mig och läsa aftonbladet.
Kanske se någon film. Ringa syrran o fråga om ja kan få hälsa på-
Ta en promenad (skönt att vara piggare och kryare igen)
och kanske kanske se på bio ikväll.
Ja får se om ja hinner med allt.

All kärlek till dom som fortfarande håller kvar mig!!



Vill du bli ihop med mig....?!

Idag känns faktist allt mycket bättre.
Vet att de lär ha sett löjligt ut med allt "åh stackars mig gnäll"!!
Men de e jäkligt tufft och de går som inte direkt att bestämma hur
känslorna ska komma heller.
Tack för söta komentarer!!!! =)

Just nu sitter jag o är proppmatt på ett skönt sätt och
ska precis gå o skölja ansiktet med lite kall vatten.
Bussen går om 28 minuter så jag bör se över packningen oxå.

Känner mig fortfarande förkyld och de bränner i näsan.
Pinsamt då jag nyss suttit o gäspat då alla andra suttit o nyst
och sagt att "Jag blir då aaaaldrig sjuk!!"
Ja ja... nästan aldrig iallafall.

Nä, brottom hade ja ju.

Jag har gjort slut med godis...

Åhh... min bästaste vän i heela värden & jag har precis gjort slut... =(
Vem ska jag nu vända mig till....? (förutom sandra... ;-P

Hatar den ja känner jag håller på att bli.
Hatar att ja börjar känna en massa hat & ilska
Hatar att ja känner ja vill gråta, än fast de är de ja trott ja vill (fast säkert fortfarande egentligen vill oxå)
Hatar att ja vill slå sönder massa saker och göra illa mig själv
Hatar att ja tappat mitt underbara självförtroende
Hatar att ja hatar allt de ja känner
Hatar att ja känner att ja vill dra mig tillbaka nu även då ja kände ja inte ville de innan.
Hatar att ja känner mig kränkt för minsta lilla
Hatar att ja svettas ännu mer
Hatar att de känns som ja luktar illa hela tiden
Hatar att ja inte kan ha något att längta till på samma sätt
Hatar att ja bara vill försvinna
Hatar att ja känner att ja tar för mycket plats
Hatar att ja tar ännu mer illa upp för små saker nu än innan
Hatar att ja känner mer med kroppen
Hatar att ja känner att ja snart måste börja ta massa ansvar över mitt liv på ett ännu alvarligare sätt
Hatar att jag MÅSTE börja känna en massa SKIT saker

Åsså så fortsätter de....

Visst känner ja en massa glädje som ja inte kunnat känna förut. Men är de så
konstigt då man känner att allt e bara skit annars.
Tro fan att man greppar efter minsta lilla sak som känns bra....
Någon som förstår varför de känns helt värdelöst att börja känna efter & börjar
ta reda på vem man egentligen är?
Då de enda man hittar bara e skit.....

Jag hade ju just börjat lära mig älska mig själv innan.
Tyckte ju om hur jag såg ut och den jag var....
.... men de var ju allt bara gjort av snö, och håller på att smälta.
Snart kommer de bara ligga en massa grus, som alltid samlas när man gör snögubbar, där istället för snöskulpturen.
Och hur fan får man grus att bli till någonting bra....

Hur ska man förbereda sig iför...

...sitt livsstörsta uppdrag!?

*En av sakerna som ja hade velat förberett mig mer med var
sättet att hantera min smärta.
*Ja hade velat att ja redan har bränt alla mina kläder o köpt nya.... *fy fan vilken ångest!!*
*Ja hade velat att ja hade gått upp mer i vikt innan.
*Ja hade velat lösa mer personliga problem innan.

Jaa.. de är bara 4 av 48 st saker....
Men de funkar ju ändå. Men visst känns
de här arbetet helt fruktansvärt jobbigt nu
eftersom ja fortfarande inte hittat någon annan
lösning/utlopp för alla dessa känslor.
DE är helt VÄRDElöst!! Riktigt värdelöst.
Så nu bygger ja bara upp en hög, som blir
större o större o större.... tror ja snart kommer
få nå psykistmegautbrott o typ skämmer ut mig
för alla ja känner.....
Typ som att ja skulle skriva nått jätte personligt/jobbigt
här på bloggen som ja aldrig någonsin skulle vilja
ska komma ut....
Eller som bara den saken jag gjorde i helgen...
...då ja gick o sa till folk helt öppet va jag gör nu.
Men de är lite så där "va ska ja göra då?!"...
Ja e inte dirket bra på att ljuga o folk tar bara inte
ett .... jaa.. ja jobbar på. eller De är personligt.
Då blir de bara mer o mer frågor o då blir
de bara pinsamt att man varit så "hemlighetsfull"
för då tycker ja de snackas på ett helt annat sätt
än om man bara säger de.
Men saken är den att i helgen sa ja de till folk som
ja egentligen lika gärna kunnat ljuga för.
Sånna som verligen inte har med mitt liv att göra.

Nää... fy va ja surrar... ja antar att ja skrivit väldigt osammanhängande
och orkat definitivt inte läsa igenom de igen.


sionara M. F

åh nej!

Åh värsta jobbigt allt känns nu då!
Jag förstår ju att de kommer kännas bättre...
men när ska ja få min lugn o ro o pusta ut!??!
............ha inte mer tid till att skriva...
försöker väll skriva nått mer imorgon!

RSS 2.0